Erfarenhet

”Tankar når inte långt utan erfarenhet”

Dessa ord skrev av Bodil Jönsson för många år sedan, innan hon blev rikskändis.

Jag har försökt tillämpa det som vetenskapen föreskrivit men ofta känt mig frustrerad över att det inte fungerade i praktiken.

Forskningen bekräftade det motsägelsefulla patienterna rapporterade. Jag blev varse paradoxer och började i samarbete med patienterna arbeta på ett nytt sätt.

Kända paradoxer är t ex att hyperaktivitet behandlas framgångsrikt med amfetamin och att man kan bli hög av lugnande medel. Tillväxt kan urarta till cancer. Har vi tvingat kroppen att kompensera för mycket och för länge förvandlas själva kompensationsmekanismen till en sjukdom och då är den omöjlig eller nästa omöjlig att bemästra.

I psykiatriska sammanhang tävlar vi med hjärnans fantastiska förmåga och kapacitet att hitta lösningar. Vi har ingen chans om vi inte är observantas och vaksamma, om vi inte har tät kontakt med patienten och korrigerar eller drar oss tillbaka i tid.

Vi kan dessvärre inducera sjukdom i ställer för att motverka den. Vi är lika beroende av patienten som patienterna är beroende av oss. ”vi” d v s patienten och hans doktor är experter på lika vilkor.

Kommunikation och samarbete är nyckelorden och konflikträdsla det största hindret för utveckling.

Tro eller vetande?

Det framstod allt klarare att felet låg i själva tankesättet man tillämpar när man åberopar forskning. Man utgår från s k evidens och menar därmed att s k ”sanningar” skapas bara genom statistiskt belagda forskningsresultat. I och med detta utesluter man intet ont anande en väsentlig del av evidensen, d v s alla de patientfall som inte svarar på behandlingen eller får paradoxala effekter.

En studie kan visserligen påvisa att en detalj är rätt men den blir användbar först när den infogas i allt vi vet sedan tidigare * och konfronteras med den kliniska vardagen (4) På samma sätt som man kan tro att Gud har slutgiltiga svar, kan man tro på att forskningen och statistiken har sådana. Vetenskapen kan reduceras till en flyktväg och, paradoxalt nog, ett hinder vid utövande av läkekonsten. Har vi skapat en ny sorts religiositet, nämligen tron på vetenskapen?

Ved är det forskningen bevisar?

Forskningen behöver varken bevisa någonting eller ge slutgiltiga svar. Den riktigt intressanta uppgiften är att ta reda på om resultatet stämmer. Hittar vi ett fall som inte stämmer, får vi vår chans att fråga vidare.

Man gör ett grundläggande tankefel och stannar halvvägs när man tror eller påstår att man med forskningen kan ”bevisa” någonting. Karl Popper påpekar i sina studier vikten av att uppmärksamma den logiska asymmetrin mellan verifikation och falsifikation (3) I den dagliga verksamheten som läkare får vi otaliga tillfällen att falsifiera våra antaganden som bygger på forskningsresultat. Patientens vittnesmål är en väsentlig verklighetsprövning som måste tas på allvar.

Inom medicin är kunskapstillväxt inte möjlig utan forskningen men ej heller möjlig utan den enskilda patientens vittnesmål. Just detta är unikt inom medicinen.

Vad skall man göra ?

Vi vet i dag mycket mera än tidigare. Hur kommer det sig att sjukskrivningarna och kostnaderna bara ökar?
Vi tvingas springa allt fortare för att stå stilla. Kanske är forskningen tyill att göra oss ödmjuka och inse vidden av vår okunskap?

Som doktor varken vill man eller vågar man erkänna detta, kanske därför att man är ålagt att veta och förväntas ha svaret. Man känner sig otillräcklig och tappar sitt självförtroende.

Till slut orkar man inte säga nej till krav från makthavande, finansiärer och patienter. Man griper efter forskningen som efter ett halmstrå, men eftersom belöningen uteblir känner man sig besviken, blir urbränd och deprimerad. Kunskap ger makt men kan också ge vanmakt. Alternativet är att blunda och ta en snabb motorväg, bredband, rakt åt skogen. Vad gör det om man kan göra en vinst för stunden?

Paradoxala effekter?

Kroppen anpassar sig hela tiden och gör forskningsmetoderna mycket osäkra (4,5) De paradoxala effekterna måste uppmärksammas och kan utnyttjas medvetet för patienternas bästa (se skissen nedan)



Doktorna vånda.

Vi måste granska det vi gör, våga säga nej, tillåta oss att känna och stå ut med ångesten att inte alltid veta, inte alltid lyda. Det är inte lusten utan olusten som styr.

De nya farmakologiska medel skapar också problem. Handla man lege artis kan man få man oväntade, paradoxala effekter. Patienter protesterar inte utan orsak.. Ingen vill bli sjuk, inte ens de som ”manipulerar”. Patienterna försöker uttrycka det de inte har ord för. De kämpar därför att vi inte förstår deras språk. Behandlingen gör oftast ont och det gäller att ”varna för sticket” och hitta vägen till förståelse.

Abstinensen efter olika preparatbyten skapar mer ångest och behandlingsresistenta depressioner.

Det finns knappast något annat yrke som framkallar mer ångest än läkaryrket, För en bra doktor är den egna ångesten den bästa vägledaren i kommunikation och behandlingen av patienten. Den doktor som förnekar sin ångest eller inte har lärt sig samarbeta med sin egen ångest till vardags är en dålig doktor.

Den doktor som har blockerat sin ångest, då även med vetenskapen, är en farlig doktor. Man fastnar i detaljer och tappar sammanhanget. Vad tjänar det till att hitta alla svampar om man har gått vilse i skogen och inte hittar ut?

Medicin klarar sig inte utan filosofi. Bara en mänsklig tänkande hjärna kan få ihop alla motsägelsefulla studieresultat och patientuppgifter till en meningsfull helhet. En studie låter sig inte göras. Åter till Hippokrates som fick vänta nästan 2000 år på Prigogines upptäckten av dissipativa strukturer (den gamla patografin) för att få sina idéer om sjukdomsprocessen bekräftade---