Psykiaterns roll

En psykiaters privilegium och ansvar.

Det råder många missuppfattningar kring psykiatrin och psykiaterns roll.

Själv hamnade jag i den rollen av an slump och rent praktiska skäl. Som nybliven läkare kunde jag inte ana att jag gav mig av på en riktig upptäcktsresa och källa till en ny kunskap som varken stod i kursböckerna eller
förmedlades på kurser.

Med psykiatrin förhåller det sig på precis samma sätt som med litteratur, konst, fysik och matematik. Det visar sig att förenklingar och sammanfattningar har samma roll som symboler och metaforer i litteratur eller regler och lagar i matematikens och fysikens värld.

Kommunikation inom dessa slutna, adaptiva system kräver genvägar annars blir systemen helt ohanterliga och obegripliga. Bakom varje komplicerat system ligger en mycket enkel logisk regel. Konsten är bara att se det enkla bakom det komplexa.Vem tänker på att det egentligen är bara fyra nukleinsyror som ligger till grunden för 5 miljarder olika komplexa system, unika individer.
I dag vet vi mer än för 100 år sedan – men kan vi använda vårt kunnande bättre?

Forskningen ger oss detaljerad information, ständigt nya rön. Vi drunknar i fakta. Oavkortad är denna information helt oanvändbar. Det är som att öppna alla filer samtidigt i en dator. För att kunna använda informationen måste vi förkorta (som i matematik), summera och sammanfatta hela tiden parallellt med fortsatta detaljstudier. Sammanfattningen bli en sorts trappsteg utan vilka trampar vi bara runt i leran.

Symboler, ordspråk, poesi är sammanfattningar och förenklingar av mänsklig visdom som kan appliceras i olika situationer och i alla tider. De underlättar kommunikationen och överföringen av tankar och känslor. De är nödvändiga, och kommunikationen skulle vara omöjlig utan dem. Vi måste alltstå förkasta en massa information för att nå varandra.
Att lära känna en annan människa innebär att man lär känna hennes tankar. Man kan utrycka en tanke objektivt, som referat eller subjektivt då både avsändare och mottagare engageras.

Människor som skapar varaktiga värden gör detta för att de inte har något val, de måste, de är inte i stånd att göra något annat. Inte för pengarnas skull, inte för berömmelse – de gör det för att de behöver uttrycka sin smärta, för att de har behov att kommunicera, behov av dialog.

En tanke börjar leva och blir konst först när den är ursprungen från en emotionell potential. Detta är priset som vi måste betala. Man kan kalla det lidande, sjukdom eller beroende. Psykiatrins patienter är oftast just de extremt känsliga, begåvade människor som bär inom sig en enorm emotionell potential, på gott och ont. Det är ingen tillfällighet att många tar sitt liv, blir patienter eller söker sig till alkohol eller droger.

Är vi medvetna om detta blir det lättare att se patienten som jämbördig samtalspartner.
Vi disponerar vi en arsenal av kunskap och erfarenhet men vi når inte patientens nivå i fråga om känslighet, den emotionella potentialen, den mångfald originalitet i tanken som de presenterar. Patienten behöver oss men vi är helt hjälplösa utan patienten. Bara han kan ge oss tillgång till sina tankar och känslor. Utan tillgång till dem är all vår kunskap till ingen nytta och kanske rent av till skada. Vi kan genomleva hela vårt yrkesliv utan att hjälpa en enda människa. Utan samarbete och dialog kommer vi helt enkelt ingen vart.
Det är vår professionella plikt att hitta en genväg till patienten med hjälp av hela vår intellektuella och emotionella potential.
Att hitta en gemensam plattform och en framkomlig väg är en svår konst.

Vi behöver inte veta allt. Det vi vet räcker långt. Om vi väntar tills vi kan vara helt säkra får vi vänta resten av livet. Vi måste förenkla, göra urval och ha mod att förkasta och ta risker.

När en dator gör urval blir det statistik. När en människa sorterar och förkastar information blir det i stället visdom. När en mänsklig hjärna gör sin sortering använder den sig av både medvetna och omedvetna fakta (tyst kunskap, källa till intuition). Processen är så komplicerad att vi förmodligen aldrig kommer lösa dess gåta. Men vet vi det kan vi känna trygghet och måste tillåta oss nödvändiga generaliseringar som gör kommunikationen möjlig och vårt kunnande användbart.

Patienten korrigerar själv sitt beteende, forskningen ger objektiva fakta men vi måste göra urval som är relevant för stunden och för den enskilde patienten. Detta är i högsta grad subjektivprocess. Där man måste koppla in både tanken och känslan d v s sin egen ångest. Detta är läkekonsten, det svåraste i vår yrkesutövning.

Visst behöver vi farmakologiska hjälpmedel, som ibland är livsviktiga, liksom tvångslagar. Men dessa är bara sekundära hjälpmedel. Det som avgör är hur vi kan avläsa den andra människa, hur vi kan kommunicera, vår empatiförmåga egen etik samt civilkurage,

Att arbeta inom psykiatri är ett privilegium och ansvar, Våra patienter representerar samhällets största emotionella potential som kan föra oss vidare och skapa varaktiga värden. Vårt ansvar är att hjälpa dessa människor att handskas med sin potential så att den kan riktas mot konstruktiva mål. Tyglad och fokuserad kan den rubba berg. Om vi släpper den lös förgör människan själv och samhället Vi är medansvariga för den potential som kan vara förödande om man tappar kontrollen, men rätt använd driver utvecklingen framåt.