Dagens Sjukvård

Diagnos på dagens medicin.

För en tid sedan kunde man läsa i SvD understräcket Karin Johannisons essä med titel ”Dagens läkare har övergivit patienterna” Jag skulle vilja säga tvärtom ”Dagens patienter har övergivit läkare”.

Människor har inte blivit friskare, oron för hälsan, intresse för sunda vanor, överflöd av osorterad information skapar snarare nya sjukdomar, man ställer större krav på läkare som blir alltmer vilsna eftersom de nya metoderna och nya rön inte blir till större hjälp. Med den s k ”evidensbaserad kunskap” som bygger på forskning i läkemedelsindustrins regi (80%) står vi på mycket osäker mark. Av ekonomiska skäl har man knappast råd att bekosta oberoende forskning som kunde ge något säkrare grund för våra antaganden och arbetshypoteser. Vi har blivit bättre när det gäller akuta sjukdomstillstånd men klarar inte av kroniska sjukdomar och dessvärre kanske förvärrar dem med behandling som skapar nya kroniska processer.

Förtroendekapitalet minskar i takt att man gör misslyckade behandlingsförsök enligt
s k vetenskap och beprövad erfarenhet. Allt fler söker sig till alternativa vägar. Läkarstudenter vill inte arbeta med patienter. Det blir allt svårare att rekrytera folk till vårdcentraler. Verktygen som man har fått passar inte i dagens verklighet och frustrationen blir allt större. Man är lärd att lyda, finna sig i allt trängre ramar, bland alla måsten.

Sjukvården i dag sysslar med huvudsakligen ekonomi, It, administration, planering, konferenser, kurser, läkemedelsindustri finansierad forskning, omorganisering, ledarskap, personalfrågor men mycket litet med de sjuka (om de inte kan ingå i en läkemedelsfinansierad forskning). Det är inte konstigt att i en sådan situation vänder patienterna ryggen åt doktorerna och doktorerna flyr fältet.

Läkaryrket är ett fritt yrke och bara då kan det vara attraktivt. Att tänka rätt är stort (så gör man i alla diktaturer) men att tänka fritt är större. Forskningen är ett hjälpmedel vid utövande av läkaryrket men måste alltid bli underordnad den kliniska vardagen. Ekonomi och organisation är service som underlättar verksamhet. Det kan aldrig fungera tvärtom. Det bästa i livet är ändå gratis! Hälsan, kärlek, vänskap, visdom är inte till salu!

Vill man växa inom sitt område får man kanske söka sig till andra vetenskaper. Redan på 70 talet har man belånat tanken om dissipativa strukturer med ett Nobelpris:

Prigogines självgående, självorganiserande process, lång från jämvikten s k dissipativ struktur som har egen kraft och struktur oberoende av auktoriteter. I detta stadium går processen mot sin egen undergång och låter sig inte påverkas utifrån utan faller samman som den berömda järnridån.

Kanske borde man gräva upp Poppers tankar från 30 talet för att förstå vad som pågår och hitta ett sätt att hantera den uppkomna situationen nämligen att leta efter fel och rätta till dem omedelbart i stället för att naivt konstruera visioner och planera.


Verkligheten låter sig inte fångas i små askar, en gigantisk process pågår hela tiden. Varje människas liv är en process som inte låter sig stoppas och som har sin uppladdning (ungdomsåren) lång dynamisk jämvikt i vuxna år, under långsam självkatalys fas och ett avslutande, energirik fas som leder till nästa språnget.

Utveckling innebär tillväxt, jämvikt och avveckling. Vi kan aldrig stanna i tillväxtfasen, förbli evigt unga. Det räcker att någon grupp av celler gör det och då utvecklas cancer, för att ta ett enkelt exempel. Alla politiska diskussioner om tillväxt visa bara vår okunnighet och respektlöshet gentemot naturen och människan. Vi måste alltid börja där vi just befinner oss. Det svenska samhället, kanske också det västerländska samhället har lämnat tillväxtfasen för länge sedan. allt pekar på att vi befinner oss snarare i den sista avvecklingsfasen, där allt går fort och oåterkalleligt, just som en förlossning.

Utvecklingen sköter sig självt och låter sig inte stoppas. För oss gäller det och vara vaksamma, närvarande och ödmjukt anpassa oss. Senaste forskning om stamceller visar just detta: bästa tillväxt när man låter bli att styra och stimulera utan just undanröjer hindren synliga för stunden.

Framtiden beror på de enskilda val vi gör. När upplösningsfasen är på gång gäller att ödmjuk följa förloppet och rädda vad som räddas kan. Vem ska föra patienternas talan om inte vi gör det? Kunskap förpliktar. Om man inte aktar sig händer det att resultat av utbildning blir inbillning.